Startsidan för AntikPrat !

AntikPrat » Silver, guld, tenn & ädelstenar » Arkiver fram till 2013-januari-23 » Niello på silver i Ryssland  

Författare Meddelande
Volcano
Medlem
Användarnamn: Volcano

Meddelande nummer: 223
Registrerat: 9-2009
Skickat onsdag den 16 januari 2013 - 19.02:   

Volcano lyckas stundtals träffa på, och utbreda sig över frågor och ämnen med smal bas och rudimentär läsekrets. Och skriva långa epistlar, ibland för att gå på djupet, eller att gå på bredden. Utvikningarna kan väcka förargelse och frågor över varthän dessa texter nu ska leda, eller gör de inte. Man kan undra över om han är folkbildare eller folkilsken. Men, allting är inte bara raka frågor med raka svar. Det finns mysterier, och det finns källor till lärdom, som är närmast outtömliga, de ska undersökas om än arbetskrävande. Och resultatet blir som oftast: lärdomens rötter äro bittra, men dess frukter äro ljuva – i synnerhet om man ser dem i glansen av nyputsat silver. Den outtalade frågan är nu, hur var det nu med niello, och vart tog den vägen?

Vi ser det överallt, rysk niello på silver, inte minst i modernt sovjetiskt silver. Tekniken kom till Ryssland på 900talet, blomstrade redan på 1100-talet i Kiev och centrum för niellotekniken flyttade också närmare Moskva. Ett genombrott skedde med invandring av grekiska juvelerare till Moskva 1662 och 1664 från Konstantinopel (då Istanbul), de arbetade i Kremls verkstäder för att lära upp ryska silversmeder, och införde ett orientaliskt mönsterspråk, solfjädrar, cypresser, granatäpplen, som blandades med det ukrainska mönsterarvet.

Det stora uppsvinget kom under 1700-talet med kransen av städer utanför Moskva, Velike Ustug, Volgoda och Viatka. Här började graveringen av stadsmotiv och utsikter, populära intima motiv och trojkakörning på snusdosor etc som vi sedan dess sett överallt på ryskt silver.

St Petersburgs Europaorientering intresserade sig inte för tekniken och motiven, niellohantverket fortsatte österut, till Sibirien - Tobolsk, Irkutsk, Tomsk och Jakutsk. Först på 1800-talet blev niello en accepterad teknik igen i Moskva, och de stora verkstäderna, Ovchinnikov, Chlebnikov och Semionov införlivade tekniken i sortimentet och vann priser på internationella utställningar. Många andra följde efter, och med det tilltagande tobaksbruket blev det närmast obligatoriskt att ha niellomotiv på cigarettetuier och snusdosor. Teglashållare (postadkannik) och teskedar ser, långt in på sovjettiden, ut som vykort med stadsmotiv från Kreml, katedralerna och broarna i St Petersburg. De kan närmast klassas som souvenirer, för de som hade råd att köpa mer än vykort, och är skäligen ointressanta.

Det som gör niellotekniken särpräglad är naturligtvis kontrastverkan och reliefverkan, och ingenstans har man sett en så systematisk tillämpning som i ryskt silversmide. Arkitekturavbildningarna, och andra geometriska mönster är tröttande, men den ursprungliga niellotraditionen med folkliga och vardagliga motiv desto mer suggestiv. När det är som bäst är det allmoge och folksagor på dyraste material. Det är figuralt konsthantverk på högsta nivå. Med höjdpunkt långt före 1800-talets slut, och då var hantverket i Ryssland redan 1000-årigt.