Startsidan för AntikPrat !

AntikPrat » Silver, guld, tenn & ädelstenar » Arkiver fram till 2014-februari-5 » SP BURG igen  

  Tråd Senaste användare Meddelanden Sidor Senaste meddelande
Arkivera tills 2013-november-4brh4-11-13  22:26 
Arkivera tills 2013-november-26Volcano26-11-13  12:14 
Arkivera tills 2013-december-14Qrts14-12-13  19:17 
Arkivera tills 2013-december-22Volcano22-12-13  19:17 
Arkivera tills 2013-december-23Volcano23-12-13  20:57 
Arkivera tills 2014-januari-2:-)2-1-14  0:49 
  ClosedClosed: Nya ämnes-trådar accepteras inte på denna sida        

Författare Meddelande
Les
Medlem
Användarnamn: Les

Meddelande nummer: 2966
Registrerat: 9-2009
Skickat torsdag den 2 januari 2014 - 1.06:   

Alma Klee var formgivare och inte silversmedsmästare och inte heller registrerad som sådan. Visst fanns det formgivare som utförde egna verk, men det gällde inte Alma Klee.
Vad gäller S.P.BURG så dök namnet upp på föremål från många olika tillverkare, vilket i förstone gjorde troligt att det faktiskt gällde staden. Bäcksbacka har i sin bok antagit detta, eftersom han sammanfört namnet med stadens gamla stämplar.
Frågan har vänts och vridits i flera år och blivit närmast akademisk.
Qrts
Medlem
Användarnamn: Qrts

Meddelande nummer: 2439
Registrerat: 8-2009
Skickat torsdag den 2 januari 2014 - 8.44:   

@:-)
Som les sade var Alma Theresa Phil 1888-1976 gift med Nikolai Klee inte en utbildad guldsmed. I Ryssland fick bara utbildade mästare godkända av skrået på orten stämpla.
Almas uppgifter på verkstaden var bl.a. att handha lagret av ädelstenar. Vid sidan om detta ritade hon smycken för sig själv. Hon var den välkände mästaren Albert Holmströms systerdotter som enlig egna ord tillåtits tillträde i verkstaden emedan "hon var så dålig med grytor och pannor...".

Nu skall vi inte spåra ut från ämnet SP BURG.. AK är med säkerhet inte Alma Klee
:-)
Oregistrerad gäst
Skickat torsdag den 2 januari 2014 - 11.57:   

Då måste det vara felskrivet i denna bok, för här redovisas samtliga av Carl Fabergé och hans mästare med namn och bild.
Alma Pihl Klee framgång med formgivningen av ägget 1913, gav henne chansen att framlägga ritningar till följande års kejserliga påskägg, Mosaikägget, denna gång Nikolaj II:s gåva till gemålen Alexandra Fjodorovna, påsken 1914.

När det gäller stämplar kunde både företaget, chefsverkmästaren, verkmästare och probermästare stämpla föremålen, enligt boken.

Jag har egentligen ingen större kunskap när det gäller mästare och deras stämplar, för mitt intresse är smycken och flertalet av dessa var/är helt ostämplade, till och med smycken från Fabergé.
Qrts
Medlem
Användarnamn: Qrts

Meddelande nummer: 2440
Registrerat: 8-2009
Skickat torsdag den 2 januari 2014 - 12.16:   

Om det står så i boken att Alma Phil hade rätt att stämpla är det ett stort fel. Hon hade ingen mästarexamen och hade sålunda ingen stämpel. Om du vill tala mera om saken kontakta mig john.silfver@gmail.com eller öppna en egen tråd.
Detta är fel tråd för ämnet Alma Phil som iof är intressant.
Sstempeln
Medlem
Användarnamn: Sstempeln

Meddelande nummer: 176
Registrerat: 4-2013
Skickat torsdag den 2 januari 2014 - 12.36:   

Den här tråden håller på att svämma över alla bräddar. Dessutom tycks det ha skett ett antal sammanblandningar.
Låt mig i korthet påpeka några detaljer, utan att nu tillföra något egentligt nytt om "S.P.BURG".

Diskussionerna rör sig egentligen om tre helt olika saker, som inte nödvädigtvis hänger ihop:
1) Stämplarna "S.P.BURG".
2) Joseph Kopf i Tallinn, och hans samröre med S:t Petersburg.
3) Tillverkaren i S:t Petersburg, med stämpeln "EP"
(Allt här och nu beskrivet latinskt).

Det tycks råda viss tvekan om hur många tillverkarstämplar det finns, slagna ihop med "S.P.BURG". Svaret vet vi inte, men det dyker upp nya allteftersom och det är INTE enbart ihop med "EP". De olika stämplarna är tidigare beskrivna i olika trådar, och tycks hittills vara:
BR.GR., EP, AA, AH, och AK.
Av dessa har jag bidragit med "BR.GR." och "AA".
Gratschev-stämpeln är jag tydligen ensam om att ha. Möjligen är det så även med "AA".
Flitigast tycks dock "EP" förekomma.

Någon ihopkopplad treenighet "EP" / "S.P.BURG" / Kopf (i olika stämpelvarianter) har jag aldrig noterat. Jag tror inte att någon sådan samtidig stämpling synts till någonstans.
Den skulle f.ö. vara en aning underlig, eftersom Kopf fanns i Tallinn. Vad skulle stadsstämpeln "S.P.BURG" ha där att göra? Alternativt, om det är firman BURG - det skulle innebära ytterligare en mellanhand; tre olika personer/firmor.
Möjligen har man misstolkat när jag den 8 november 2010 beskrev två skedar, som båda tillhört samma person från 1913 resp. 1914.
Den ena är den som bär stämplarna "BR.GR:" + "S.P.BURG". Den andra är stämplad "EP + "I.KOPF". Båda har kontrollstämpel "S:t P 1908+".
Jag skrev då att det finns "en sorts koppling, om än svag, mellan ´EP´ och ´S.P.BURG´".
Dessutom handlade diskussionen den gången även om det fanns en koppling mellan "EP" och Kopf, och vilka stämplar Kopf använt.
Om detta vet vi idag mycket mera.
Jag tror inte längre att de båda skedarna är inköpta i S:t Petersburg. Antagligen är den Kopf-stämplade inköpt i Tallinn, men tillverkad av "EP" i S:t P.
F.ö. är det ju fullt möjligt att tillverkningen skett några år innan de gåvograverades. De kan vara gjorda 1908 likaväl som 1913/1914.
Jag lutar åt ett tidigt datum - i all synnerhet om "S.P:BURG" visar sig vara en år 1908 "uppfunnen" stämpel, som kanske inte slogs i fortsättningen.

Existerande samband:
"EP" + "S.P.BURG" = ja;
"EP" + "Kopf" = ja;
"Kopf" + "S.P.BURG" = nej;
"EP" + "Kopf" + "S.P.BURG" = nej.

Diskussionerna (framförallt i ett annat forum) om "EP"/Jegor Pankratjev har tidigare delvis rört sig runt påståenden om att det handlar om falska stämplar. Särskilt i kombinationen med "S.P.BURG".
Varför just dessa skulle vara mera märkliga än andra vet jag inte. Det finns "EP"-stämplar med eller utan "S.P.BURG", och med eller utan "Kopf"-stämplar. Det går självfallet inte att påstå att allt detta är falskt, men det för inte heller diskussionen om "S.P.BURG" framåt.
Sstempeln
Medlem
Användarnamn: Sstempeln

Meddelande nummer: 177
Registrerat: 4-2013
Skickat torsdag den 2 januari 2014 - 12.37:   

Min ståndpunkt är fortfarande att jag vill se något bevis för en sålunda benämnd firmas existens.
Det enda som hittills tycks finnas är vad Ivanov skrivit i sin bok. Denna författare har bevisligen både gjort misstag, och utelämnat på annat håll välkänd information.
I stället för att försöka bevisa det ena eller det andra i fråga om stämpeln "S.P.BURG" kanske vi borde diskutera varför en del tror på Ivanov, och grunderna härför?
Har någon här något som helst annat bevis (för att "S.P.BURG" är en firma, och inte en stad) än att hänvisa till Ivanov?
Alltså, jag påstår inte att det är jag som har rätt - men kan det åstadkommas några som helst bevis, så att man kan ändra uppfattning?

Les har förstått min situation alldeles korrekt. Man kan inte skriva här när man befinner sig utanför ett visst geografiskt område.
Tyvärr sammanfaller inte alltid det erfordrade geografiska området med platsen där mina uppgifter eller eventuella fysiska föremål befinner sig.
När jag så småningom kan sammanföra allt till en enhet, ska jag givetvis försöka få fram de skedar som utgör "bevis", och visa dem här. Inte för att det i sak kommer att tillföra just någonting - stämplarna är redan beskrivna - men för eventuella tvivlare, så ...

Juke har meddelat sig särskilt intresserad av Gratschev-stämplarna. Ja, jag har faktiskt en annan ovanlig sådan också. När jag kommer åt dessa, ska jag visa dem - i en annan tråd.
Volcano/Les
Oregistrerad gäst
Skickat torsdag den 2 januari 2014 - 14.40:   

Det i stort sett halvdöda intresset för Ap under julen fick Volcano att fortsätta sin serie med avsnitt, nu kommande till nummer 11. Kontinuiteten har något rubbats av, i och för sig välkomna, insprängda nya inlägg, men ännu återstår några innan Volcano har kommit till vägs ände.

Avsnitt 11

Gesällvandringar, del 2

Vid vägkanten står Andreas. Det går att gissa att han är snickargesäll, men avvisar bryskt frågan om han är byggnadssnickare, han är ”Tischler”, finsnickare, möbelsnickare, med faner och intarsia som specialitet. Han har arbetat i Norge och i Finland, drar nu genom Sverige för helt okända uppdrag.

En tid senare står det i Andreas ”Wanderbuch” , arbetsbok, på svag tyska men habil engelska, i korthet att han utfört ett svårt snickeri med 100-årig hyvlad plank till väggfasta bokhyllor. Förband med gammal, rätad handsmidd spik, kokade i linolja. Till sina gesällkamrater, vid ett senare möte, var han särskilt belåten med att driva upp sin teknik med konisk spik i extremt kompakt och torkat trä, tre olika dimensioner för förborrning, och hammarteknik med lätt glasmästarhammare.

Flera år senare, en liknande H-C Andersenfigur vid vägkanten, med käpp och knyte. Bromsa, stanna. Samma svarta kostymering men inte vit broderad skjorta, utan veckad, som smokingskjorta. Svårt att tolka hans yrkesinsignum, men kommer också från Tyskland, presenterar sig, Christian.

Han är ”Dachdecker”, taktäckare, och tanken rinner upp om att läkta om ett gammalt tegeltak, behovet är stort. Men, herregud, det är inte hans yrkesgebit, det är de här pojkarna som lägger om tak på Louvren och förgyller kyrkspiror, höghöjdsarbete, - fel att kränka hans professionalitet. Funderar på att ringa Länsmuséet om vilka kyrktak i koppar som ska läggas om, slår också denna tanke ur hågen, det fungerar inte så, inte i Sverige och inte i nutid.

Vi kan inte köra honom till sitt resmål. Vi ska åt ett helt annat håll. Vi tar farväl: ”Gute reise, nein – entschuldigung – Gute Wanderung!”.

Lite mer om dessa gesäller, vad de gjorde, hur de såg ut, också i nutid, finner man med bilder här.
Volcano/Les
Oregistrerad gäst
Skickat fredag den 3 januari 2014 - 18.29:   

Avsnitt 12

Gesällvandringar, del 3

Acceptans av stilarter i konsthantverk går långsamt. Uppstår ett stilmode i Europa tar det tid innan det assimileras i periferin. Barock, rokoko, nyklassicism och empire spreds långsamt och radiellt från Kontinentaleuropa.

Influenserna skedde antagligen, och minst, på tre vägar. Först och främst import eller gåvor över gränserna, men denna väg lämnade inte något hanverksmässigt avtryck, bara förundran över det obegripliga nya. Den andra vägen var genom kungen och hovet, och andra imiterande eliter. För utsmyckning och glans importerades ebenister, spegelmakare, stuckatörer, bildhuggare och andra för att bli hovleverantörer.

När det nya blev bekant för en förstummad och gapande allmänhet, rusade skeppsbroadeln att belamra hovleverantörerna med beställningar. Efterföljarna i hantverk och skrå kopierade, men det kunde ta 10, 20, 30 år innan ett stilmode, och tekniken, nådde ut till periferin, och då ofta lätt förvanskat, provinsarbeten.

Men, det fanns också en snabbare väg, och föga undersökt, gesällernas. De från skandinavien kallades på plattyska för Navare im Walz, på svenska Navare på vals, syftande på skandi-nav i valsens hemland, Tyskland.

Vid sidan av sin arbetsbok, dyrt bevakad i ena fickan, fanns i den andra en lika viktig, mönsterboken. Gesäller, från olika skrån som konstmurare, möbelsnickare, bildhuggare, m fl och inte minst guldsmederna, var vad vi idag skulle kalla första klassens industrispioner och plagiatörer. Ett ämne i konsthistorien som är föga undersökt är denna oglamorösa migration av konstideal; de via furstehusen är i det närmaste uttömda.

Stilidealen kom till uttryck när gesällerna kom hem för sitt mästerarbete. Kunde en gesäll för skrået visa en ritning för ett mästarprov, och få den godkänd för äskepengar (stipedium för att finansiera ett mästerarbete utan att någon beställare fanns) så blev där snart ett mästarstycke som alla kunde se, beundra, och beställa i liknande art, fast rimligen mindre, lättare och mindre kostsamt. Det gällde, som vi anar, inte minst i silverkonsten.
Volcano
Medlem
Användarnamn: Volcano

Meddelande nummer: 342
Registrerat: 9-2009
Skickat söndag den 5 januari 2014 - 21.12:   

Volcano har, som synes, graviterat in i den nordiska räjongen och då inom AntikPrats räckvidd och kan komma till tals själv.

Tack. Les, för att du så vänligt under tiden vidarebefordrat mina svador, så att ingen ansetts sig ha behövt sakna dem. I klarhetens intresse, det som lagts in under en tråd Ädelmetallstämplingens algebra, som bör utläsas Ädelmetallkontollstämplingens algebra, har ett intimt och inbördes sammanhang med tråden S.P.BURG., och borde rätteligen höra dit. Hur och varför återstår att se.

Volcano återupprepar, och m a a mellankommande inlägg, därför sin programförklaring: För att komma vidare i sprickbildningen av den hårdknäckta nöten så behövs dels konkreta observationer, silverstämplar och annat, dels en vidare kontext för förståelsen av historia, marknad, institutioner och annat i tiden sammanhängande, dels, och slutligen, en gnutta fantasi och fiktion som kan hjälpa tankeverksamheten att komma vidare. Denna ansträngning enbart av den anledningen att svaret inte står i böckerna, de är rudimentära och ofullständiga, och varje försök att komma vidare på den rätta vägen torde välkomnas, dikeskörningar därför ursäktade.

Kommentarer till inlägg i frågan får något vänta. Kommentarer vid sidan av frågan, som de om Alma Pihl eller Peter den Store 1703 och silvret kan gärna tas upp särskilt, om nu någon ställer en specifik fråga ikring dessa, svar lär komma, från flera.

Sstempeln anser att denna tråd svämmat över sina breddar. Volcano har starkt bidragit till detta. Men, återigen programförklaringen, kärnan handlar inte om en Holländare flygande på en översvämmad ocean, det krävs bara mellan 5 – 10 avsnitt ytterligare för att, i lugnt medelvatten, utan ebb och flod, ro båten iland.
Volcano
Medlem
Användarnamn: Volcano

Meddelande nummer: 343
Registrerat: 9-2009
Skickat söndag den 5 januari 2014 - 21.14:   

Avsnitt 13

Tre konungars dag, trettondagen, Tallinnsmedernas vaka 1874

Åtta silversmeder i skrået har möte. Alla känner alla, de är få. Cordts är där, Dehio, båda tredje generationens silversmeder i Tallinn. Övriga är Brant, Gahnbäck, Limberg, Lohfert, Rautenberg och Wulff. Och, Michelsen, ende som får några enstaka större beställningar, han som har en mekanisk silverpress, ingen annan har råd med en sådan investering. Pannorna är djupa. Några svordomar på estniska, samtalsspråket är tyska.

En smed från Tartu får vara med, de har gemensamma ärenden att ta ställning till. Tsaren och Myntverket i St Petersburg har 1872 kommit men nya påhitt, silverkontrollen har centraliserats, igen. Tartu meddelar att man nu får köra sitt silver till Pskov i Ryssland, på andra sidan Peipussjön, eller till Tallinn för att få kontrollstämplat, Pärnu väljer mellan Riga och Tallinn, provinsen i övrigt har lagt ner, dyra resor.

Alla anar att koncentrationen sker till St Petersburg, och alla vet, nästa steg blir att allt kontrollmästeri kommer att flytta dit. Åldermannen tar upp frågan om samordnad transport dit för stämpling, var och en kan ju inte åka själv? Skicka en lärling? Nej, han skulle försvinna på vägen med silvret. En gesäll, med större förtroende, nej, de måste vara två.

Alla inser att frågan skjuter vid sidan av målet. Problemet är beställningarna. Michelsen pressar bordssilver så gott han kan, men alla ser att de beställningar som fanns förr nu gått till St Petersburg, från borgarna, från gillena, från kyrkan och från adeln. Marknaden som är kvar för lokal produktion är enstaka beställningar, folkdräktssilver, lite gilleshängen, de kan man inte pressa i Petersburg. Silversmederna i periferin, i Estlands förr vitala lokala smedjor, har i det närmaste upphört.

Vecken i pannorna kan knappast vara djupare. Corts, Dehio och Michelsen, de stora, handlar och importerar friskt, guld, juveler och färdigsmitt från Petersburg, det finns knappt någon som i Tallinn smider silver längre. Michelsen framhärdar att hans verkstad gör egentillverkat, som en av de få.

Inom drygt ett decennium, 1888, flyttar kontollmästeriet i Tallinn till St Petersburg, att så gott som allt silversmide har flyttat dit, korpus som serviser. Cordts lägger ner 1884, också den siste Dehio1886. Michelsen, var son tagit då över, går i konkurs 1909.

Åldermannen i det så stolta skrået, som gjort det mest konstfärdiga silvret i 400 år, är på tre konungars, de tre vise männens dag, 1874 är inte bara bekymrad, som arvtagare till ämbetet är han olycklig. Ber någon blåsa ut lågan från ljusstakarna. Ska de tändas, månntro, igen?