Startsidan för AntikPrat !

AntikPrat » Silver, guld, tenn & ädelstenar » Arkiver fram till 2014-januari-2 » Ädelmetallens algebra  

Författare Meddelande
Les
Medlem
Användarnamn: Les

Meddelande nummer: 2955
Registrerat: 9-2009
Skickat tisdag den 31 december 2013 - 14.09:   

Volcano befinner sig utanför Antikprats radie och utom dess räckvidd, och ber därför genom mig som ombud, att få ge följande bidrag. I flera avsnitt. Allt ansvar för det som kommer härefter får stå för honom ensam.

Avsnitt 1 (författat av Volcano)

Ädelmetallkontrollens algebra, del 1

Furstar och finansminstrar har, i alla tider, engagerat sig i lyxbeskattning av minst två skäl. Med en fattig befolkning och då på bredden svag skattebas, är fiskal indragning av överflödskonsumtion både enklare och populärare. Ädelmetall blir då ett skatteobjekt.

Övermakten hade tre skäl att intressera sig för guld och silver. Dels ett intresse av kapitalackumulation av oförstörbar och lättförvarad likviditet, senare kallad valutareserv, dels att förse sitt myntverk med råvara för myntprägling, förutan vilken transaktionskostnaderna i återgång till bytesekonomi skulle bli för stora. Det tredje var, naturligtvis, när en välbesutten elit skaffade sig smidda ädelmetallföremål för bara lust och status, att betrakta detta som en lukrativ skattebas.

Här gäller det att träffa rätt. Överbeskattas skattebasen försvinner marknaden, och skatteintäkterna. Förklaringen är att lyx är priselastiskt ( t ex 5 procents prishöjning genom skatt minskar marknadens omsättning mer, långt mer), och, naturligtvis, inkomstelastisk (med stigande inkomster, i samhället och för den enskilde, ökar benägenheten att spendera mer på varan, med sjunkande, drastiskt tvärtom). När Sverige 1947 införde 25 % lyxskatt på silver, brakade marknaden ihop, det var för mycket. Men då lyxskatt också infördes på tandkräm, minskade tandkrämsförsäljningen inte lika mycket, prisoelastisk efterfrågan, folk ville inte gå tillbaka och borsta tänderna med salt.

Svensk mästare, över alla tider, i att förhindra överflödskonsumtion är Gustaf Vasa. När kyrkorna och klostren visade sig ha, inte en uppsättning nattvardssilver och ljusstakar, utan tio, konfiskerade han nio uppsättningar av silvret, och så småningom klostret. Silvret var viktigast och först, ren likviditet, och det blev åtskilliga ton, övergången till lutherdom och protestantism kom långt senare, och då som en del av ett framgångsrikt försök att skapa en förvärvad gudomlig legitimitet för indragningarna av katolsk jord. Inte en apostolisk succession av kyrkoöverhöghet, som den katolskt papala, utan en rent politiskt och finansiellt motiverad reform av religiositeten.

Allmänhetens, över tiden, tilltro till ädelmetallhalter och stämpling, och därmed att en stämplingsskatt, kunde tas ut, är fundamental. Brister förtroendet kommer bara sämre metallhalter ut, Greshams lag. Här blir då skråväsendet fundamentalt, för kungen, för silverkonsten och för marknaden.

Det var ungefär likadant i Skandinavien som i Estland, genialt enkelt, egenkontroll, inga transaktions- eller indrivningskostnader för fogdarna. När skråets ålderman, med bisittare, sicklade åldermansrankan, slog stadstämpeln, eller motsvarande, var silvret godkänt och med lagstadgad halt. Den mästare som presenterade underhaltigt silver, åtminstone upprepat, uteslöts ur skrået. En raffinerad egenkontroll i en industribransch, nu återigen i ropet med all statlig avreglering (ett auktoriserat organ certifierar branschen att kvalitetssäkra sig själv, t ex bilverkstäder som åtgärdar bilbesiktningens nedslag, utan behov av efterkontroll).

En fuskande mästare riskerade dels att uteslutas från skrået, men vad värre, att bli socialt stigmatiserad, att förlora burskap i staden, närmast att likna vid landsförvisning. Spelteoretiskt, risken för avgrundsstor förlust uppvägde inte den marginella vinsten av att presentera underhaltigt silver. Egenkontrollen var starkt förtroendeingivande, folk köpte silver av sina smeder, i förvissningen om att det höll lagstadgat metallvärde.

Skatteindrivningen var extremt enkel, ålderman och bisittare i skrået levererade periodiskt inkasserad stämplingsskatt till stadens magistrat, skatt efter vikt och noggrant protokoll. Transaktionskostnad noll, att jämföra med dagens, som är 25 % samhällsekonomisk indrivningskostnad för marginell skatt. Det var också därför guldsmedsskrået blev symbiost med staten, ett Guldsmedsämbete.

OOOOOO

Volcano är inte folkskollärare, och vill inte förväxlas med, men ibland blir han tröttande grundlig. Det vi straxt ska se, är att Ryssland, och då så småningom Estland, följer helt andra regler och föreställningar. Det är där den stora skillnaden till Västeruropa uppstår, synbar i silverkontrollen.


Avsnitt 2

Ädelmetallens algebra, del 2

I Ryssland var allting motsatsen och tvärtom. Forskare har reflekterat över detta, och funderat över feodalismens kontinuum, med livegenskap som formellt avskaffades, men ändå fortlevde ända till Gulag. Ryssland upplevde aldrig, eller tog i sin kultur tillvara, renässansen eller upplysningstiden, förblev ett rysk-ortodoxt vid-sidan-av-Europa. En feodal och förmögen elit i toppen och en grå massa i botten, ett allmänt borgerskap och medelklass saknades.

Det är i detta perspektiv vi får förstå silverkontrollen. Den var ömsesidigt inte bara misstänksam, utan genuint misstroende. Smederna misstrodde kontrollmästarnas integritet och omutbarhet.Tsarens regler utgick från att alla silversmeder fuskade och att motåtgärden var en rigorös central kontroll. Analysen var korrekt, och grundad i ett samhälle utan tillstymmelse till ömsesidig tillit, en grundpelare i civilisationer och demokratier.

Silversmederna i Ryssland fuskade friskt med silverhalterna och stundtals stämplarna, och vid razzior i St Petersburg kunde åtskilliga avslöjas och fängslas, att lura tsaren var legitimt, om än inte legalt. Kontrollmästarna var klara mål för korrumption och åtskilliga avskedades för alldeles för starkt samröre med smederna. Myntverkets motdrag är klassiskt, ju närmare och ju tätare fraternisering, desto större bedrägeri. Alltså - kontrollmästarna flyttades runt i Ryssland för att hålla sin auktoritet, efter för lång tid på samma ställe blev de förr eller senare korrumptionsoffer. Lönerna var höga för att förhindra bestickning, men det hjälpte knappast.

Motdraget från tsaren var det klassiska, centralisering och kontroll. Kärnrysslands periferi förlorade sitt relativa oberoende, all kontollstämpling i Sibirien lades ned, som om det inte fanns silversmide där, de polska provinserna införlivades, nuvarande Litauen, Lettland och Estland likaså, i en enheltlig centralstyrd regim. Silversmederna, tyngda av nya skatter och kontroller, förlorade sin autonomi, sin rekrytering och sin marknad.

Finland stod stabilt utanför, nyligen införlivat ryskt storfurstendöme, men med bas i 1734 års grundlag, universitet och domstolar, bevarad valuta i finska mark, och en orubblig, egen silverstämpling. Russifieringen hade strategiska och taktiska gränser, men för Estlands del innebar denna ett införlivande som förkrympte en hittills lysande provinsiell silverkonst.

Resutatet blev, för Estlands del, som vi ska se, en utradering av en vital silversmidestradition i dess periferi till att koncentreras till centralorterna Tallinn och Tartu, och därifrån ytterligare en rotation in till St Petersburg. Det gick en silverväg mellan Estland och St Petersburg, och en av vägarna var kontoll från centrum.

OOOOOOOO

Volcano omprövar tidigare ställningstagande, om någon dåraktig folkhögskola skulle erbjuda lärartjänst i humaniora, historia, och därtill hörande tvärvetenskaper, med kreativ användning av skriftspråk anmäler han sig. Förslaget är självfallet opassande, orealistiskt och ogenomförbart i dagens utbildningsväsende. Tills dess grånar han i sin grotta, blir vid sin läst, om än med silverskodd klack.
werf
Oregistrerad gäst
Skickat tisdag den 31 december 2013 - 15.03:   

Jag ser förväntansfullt fram emot Volcanos nästa avsnitt i denna algebra. Skriften är inte bara intressant och lättförståelig, Volcanos prosa är ett befriande andrum i ett forum där många trådar uttrycker brist på språklig begåvning
Les
Medlem
Användarnamn: Les

Meddelande nummer: 2957
Registrerat: 9-2009
Skickat tisdag den 31 december 2013 - 17.42:   

Som ombud för Volcano kommer här, som utlovat, ett nytt inlägg anknytande till föregående inlägg om Ädelmetallkontrollens algebra.

Avsnitt 3 (författare Volcano)

Tallinnsmedernas nyårsvaka 1843-44

Guld och silversmederna i Tallinn samlas mangrant för årets sista möte med skrået. Ljusen tänds i stakarna och Välkomnan, den stora silverbägaren, tas fram, men det finns inga nya gesäller att välkomna för året.


Stämningen är raka motsatsen till uppsluppen, det har varit ett tungt år. Sen 1841, när de första signalerna kom från Myntverket i St Petersburg om tsarens ädelmetallreformer, har det varit trögt, ingen har vetat riktigt vad som skulle komma. Nu är förordningarna kända, och de kommer att ställa till mycken oreda. I Tallinn, i Tartu, överallt.

Guldsmedsskrået, med sin ålderman och bisittare, kommer inte längre att råda över kontrollstämplingen, nu har införts en helt ny regim. Gamle Herman Clemens är på sitt sista möte med skrået; från nästa år är han rysk tjänsteman utnämnd av St Petersburg, och får en helt ny, tidigare okänd och av silversmederna ansedd som en helt onödig titel, kontrollmästare. Han kan inte utöva sitt yrke längre.

Runt bordet sitter alla smederna, far och son Clemens, far och son Dehio, Corts, Eicher, Rautenberg, Säftingen och Wulff, från Tartu har inbjudits en från deras skrå, där är läget ännu oklarare. Man är färre smeder i skrået än någonsin, och de gamle, Clemens och Dehio, talar om vad de hört från sina fäder; smederna var i slutet av förra seklet både fler, och, då lite mumlande, skickligare. Man talar tyska, med insprängda, enstaka svordomar på estniska.

Frågan att först ta upp är den klåfingriga bestämmelsen att nu frångå det urgamla systemet med att väga silverhalten i lod, med 13 sextondelar silver (81,25 %), till det ryska systemet med 84 zolotniki, (87,5 %), en högre silverhalt. En diskussion utbryter, det betyder ett mindre hårt silver, och mindre hållfast, samtidigt mer töjbart. Hur ska man nu lära gesällerna hantera detta? Lödning och lödteknik ändras, och smältpunkter och temperatur för glödgning av silvret? Hur är det med temperaturkurvan för koppar/silverblandningar? Det brukar gesällerna få räkna ut, liksom geometri och vikt/volymberäkningar; nu får en av de yngre smederna gå åt sidan för att rita upp kurvan. En sak framstår redan som klar, de mästare som har någon gesäll som gjort tjänst i Ryssland har en fördel här.
Räknesmeden kommer tillbaka, och meddelar att smältkurvan för verksilver kanske inte blir viktigast. Avgörande blir väl om folk överhuvudtaget kommer att köpa silvervaror, som i ett slag, genom den högre silverhalten, och genom den nya stämpelpålagan, blir påtagligt dyrare.

Pannorna läggs i ännu djupare veck.


Avsnitt 4


Smeden från Tartu tar till orda. Där vet man ännu ingenting. Något kontrollmästeri kommer inte igång på länge, och Tartusmederna tänker sköta skråstämpling som förut. Konservativt tänker man behålla lodsystemet, men kanske tvingas upp till 14 lod (87,5 %) i stället för 13 som förr. Han nämner också, att efter nyordningen, ser det ut som om smederna i Pöltsamaa och Viljandi kommer att behöva kontrollstämpla i Tartu medan de i Valga och Vöru, liksom i Pärnu och Kuressaare, kanske får bege sig till Riga.
Ådermannen summerar: Smederna i Narva, om det finns någon kvar, får ge sig av till St Petersburg, Hapsalu, Lihula och Rakvere får kontrollstämpla i Tallinn, andra oklart.

Så går det rykten också. Estlandssmederna slår sitt bordssilver hantverksmässigt, men maskinpressar har kommit i bruk i St Petersburg, och för det behövs ingen yrkeskunskap. Gustaf Möllenborg i Stockholm lär skaffa sig en press, konkurrensen ökar. Wulff medger att han har en handmanövrerad press för mönstret engelsk snäck på sitt bordssilver, men just det bekymrar inte så mycket.

Pannorna faller i än djupare veck. Varthän ska Estlands silvertradition nu gå?

Det går en silverväg mellan Estland och St Petersburg. Det är ingen sidenväg med ömsesidigt, lika och jämställt utbyte. Den dränerar Estland på sitt historiskt högstående hantverk i silver, den är ett flöde orsakad av starkt centrum, svag periferi, industrialisering och konkurrens.

Som alltid i Ryssland, periferin är förlorare.