Startsidan för AntikPrat !

AntikPrat » Silver, guld, tenn & ädelstenar » Arkiver fram till 2014-januari-2 » Falujuveler - varför kallades de så?  

Författare Meddelande
Hyperboré
Oregistrerad gäst
Skickat onsdag den 1 januari 2014 - 17.20:   

Ja, jag vet att denna fråga egentligen inte platsar under rubriken "Silver, guld, tenn & ädelstenar" - men jag vet inte var jag i stället skulle ha lagt den. Och kunskapen kanske finns här.

Jag blev förvånad när jag stötte på begreppet ”falujuvel”, det hade jag aldrig hört tidigare.

Det var Dalakraft, som förser oss med el, som inför julen till sina kunder skickade ut ett litet häfte med titeln Julboken. Där hade de samlat en del berättelser och dikter/sånger med det gemensamma att de handlade om eller hade anknytning till julen. Det var där, i berättelsen Tomtens allra underbaraste julafton av Otto Witt (1875-1923) som jag hittade begreppet:

"Lille Hans, husets minste pys, hade till och med envistas att få sätta upp en liten gran till tomtenissen, och där stod en, och i densamma hängde nutidens billigaste grannlåt – en falujuvel."

Naturligtvis blev jag nyfiken på vad en falujuvel kunde vara så jag fortsatte att läsa berättelsen. På slutet stod följande:

"- Jaså, vad är du för en juvel då? undrade tomten.
- Falujuvelen, förstås. Jag är ett gammalt julgranssmycke. Och rätt egendomligt. Man smälter en blandning av bly och tenn, i den doppar man ned slipade glasbitar. Då fastnar ett litet tunt belägg av metallen på glasbitarna, och när detta tages bort, finnes ett speglande avtryck kvar, som ej förändras i luften och icke fördunklas vid beröring. Se bara!

Och falujuvelen vred och vände på sig, och en strimma månljus, som föll in, speglade sig i den så det blixtrade."

Naturligvis ville jag veta mer så jag googlade på ordet – och fick nio träffar. Nästan alla av dem återgav följande text från Nordisk Familjebok från 1881:

"Falubriljanter (Falujuveler), smycken uppkomna genom aftryck i en legering av 19 delar bly och 29 delar tenn. Glasbitar, slipade i briljantform, doppas i den smälta massan; när de sedan åter upptagas, medföljer en på de slipade ytorna vidhängande metallhinna, som vid afsvalningen lossnar och då i fördjupning skarpt återger det slipade glasets kristallytor samt har en liflig glans, hvilken icke förändras i luften eller fördunklas vid beröring."

Man kan genast konstatera att Otto Witt också hade läst Nordisk Familjebok – se sista meningens formulering.

Sedan kan man fundera över den exakta angivelsen ”19 delar bly och 29 delar tenn” (utan att det anges om det är vikt eller volym som avses), rimligen borde det gå lika bra med två delar bly och tre delar tenn. Tänkte jag. Men insåg sedan att det måste finnas någon anledning till att man har skrivit 19 och 29. Efter att ha tagit reda på att densiteten för bly är 11340 kg/m3 och för tenn 7310 kg/m3 chansade jag och multiplicerade antalet delar med densiteten för respektive ämne - och fann att resultatet blev nästan detsamma. "Receptet" innebär alltså med stor sannolikhet att man ska ta samma vikt av tenn och bly vilket då innebär de angivna volymsdelarna. Och om man tar lite mer eller mindre spelar nog inte så stor roll.

Men varför det kallades falujuveler har jag inte hittat någon förklaring på. Kanske har det något med gruvan att göra? Någon som vet?
Hyperboré
Oregistrerad gäst
Skickat onsdag den 1 januari 2014 - 17.25:   

Här är en bild från Nordiska Museets samlingar: